Kapitel 2: Den fria viljans teologi

Frågan uppstår alltså: Varför känner människor ett behov av att ifrågasätta Guds suveränitet och stadfästa sin egen fria vilja? Vad ligger bakom detta behov av att ifrågasätta Guds suveränitet? Vilket motiv finns till att människor känner sig så förpliktigade att hävda en fri vilja, att utan den faller hela deras världsbild i sönder? Det finns tre grundläggande motiv till att hävda denna fria vilja.

Stolthet

Först har vi stolthet och människans behov av att göra något för att bli frälst. Människan vill gärna tänka att hon kommer till Gud på eget initiativ, så att Gud blir nöjd med hennes beslut. Med andra ord säger man: ”Jag har en viss del i min frälsning. Det är en samverkan mellan Gud och mig. Gud kan inte göra något utan mig, lika lite som jag kan göra något utan Gud.”

Vi hör mycket om denna samverkan. Förvisso behöver vår vilja komma i samklang med hans vilja. Men min fråga är: Vem planterade viljan att samverka med Gud i vårt hjärta? Kunde vi ha gjort detta utan någon föregående handling från Guds sida? Kunde vi kommit till Gud utan den helige Andes ledning och dragning? Jag tror inte att vi kunnat det. Den helige Andes uppgift är att ge oss uppenbarelse genom vilken vår vilja samverkar med Guds.

Så kristna har ingen anledning att vara stolta över sitt beslut att följa Kristus. Snarare borde deras attityd vara tacksamhet över att den helige Ande kallade dem. Inte heller bör de ta anstöt om Gud skulle kalla andra i den kommande tidsåldern.

Det adamitiska självlivet

Det andra motivet bakom idén om den fria viljan är det adamitiska självlivet, som i högsta grad ännu lever. Självlivet önskar uppehålla sig självt och överleva. Det vill inte dö. Det är det köttsliga sinnet som använder människans ego för att fokusera på sig självt. Det gör människans vilja till ursprunget för alla hennes beslut. Människan blir alltings måttstock, som filosoferna har sagt. Bakom detta ligger en kärna av en humanistisk syn på världen.

Det köttsliga sinnet som vi mottog från Adam äger en stark självbevarelsedrift. Det vill inte korsfästas med Kristus. Det önskar leva för att kunna utöva sin vilja i våra liv. Den mänskliga viljan är den ”gamla människans” främsta uttryck (Rom 6:6). De som är starkt bundna av idén om den fria viljan inser sannolikt inte att det är ”den gamla människan” som kämpar för sin överlevnad. Alltså är det otänkbart att förneka den mänskliga viljans uttrycksfrihet. Men i verkligheten är ett sådant tänkesätt karakteristiskt för köttslighet, inte för andlighet.

Att rättfärdiga Gud i en ond värld

För det tredje, och kanske allra viktigast för detta ämne, är anledningen till läran om den fria viljan vårt behov av att kunna förklara ondskans existens i världen utan att Gud blir ansvarig för den. Med andra ord – om Gud är suverän, frågar vi, varför tillåter han då allt mänskligt lidande? Människor påminner ständigt om alla hemska händelser som sker. Om Gud verkligen är allsmäktig, varför gör han då inget åt världens problem? Han kan verkligen inte vara ansvarig! Det är onda människor som är ansvariga, inte Gud.

Kristna teologer och filosofer har föreslagit två huvudsakliga lösningar på denna tredje fråga. En grupp påstår att de inte kan förstå Guds syften med ondskan, men de vet att Gud ska låta allt samverka till det bästa (Rom 8:28). Med andra ord är det Gud som skapar ondskan (Jes 45:7; Amos 3:6), men alltid med ett gott syfte i sikte.

Den andra lösningen är att Gud inte är ansvarig, att allt orsakas av mänskligheten och/eller djävulen som inspirerar dem. Denna lösning hävdar människans och de onda andarnas suveränitet och gör Gud till en mänsklighetens observatör och hjälpare som ingriper när människor ber om hjälp.

Människans vilja gensvarar på Guds vilja

Den som initierar en handling är den som äger den övergripande viljan. Om människan måste initiera en handling och Gud bara kan gensvara på hennes böner är människans vilja starkare än Guds vilja. Resultatet blir att människan påverkar Gud, och Gud ger efter för människans vilja. Detta medför frågan vem Gud egentligen är. Är människan gud? Eller är Skaparen fortfarande Gud?

Om Gud initierar handlingen och människan gensvarar med sin vilja, då är Gud fortfarande Gud. Men om Gud är den som gensvarar så är människan sin egen gud, och Skaparen är hennes mäktige men lydige tjänare.

Jeremia hade en del att säga om detta. I Jer 31:18 läser vi:

Jag har hört hur Efraim klagar: ”Du har tuktat mig, jag har blivit tuktad som en otämd kalv [oxe]. Omvänd mig, så blir jag omvänd! Ty du är HERREN, min Gud.”

Genom Anden jämför Jeremia Efraim med en oxe som plöjer fältet, som om han bad sin herre att vända på honom så att han får gå i en annan riktning. Att vända betyder att ändra riktning, att göra bättring. Men oxen kan inte vända sig såvida inte dess herre vänder honom. Med andra ord är lantbrukaren ansvarig för att vända oxen i rätt riktning medan den plöjer fältet. Denna speciella ”oxe” är Efraims stam (5 Mos 33:17).

Man kan säga att Gud verkligen porträtteras som den som håller i tömmarna. Han kontrollerar oxen. Så Jeremia visar att Gud måste initiera allting, annars blir det aldrig av. Oxen gensvarar alltså på sin herres vilja.

I Jer 17:14 läser vi:

Hela mig, HERRE, så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst. Ty du är min lovsång.

Åter igen visar oss profeten att Gud är den som initierar handlingen. Ingen av oss blir frälst utan att Gud först har gjort något för att initiera människans gensvar. Ingen kan komma till Fadern om inte Fadern drar honom. Om Gud från begynnelsen har bestämt något (kalla det för predestination om du vill), om han har bestämt något, kommer det att ske. Men det kommer att se ut som om det skedde naturligt eller genom människans vilja.

Åter: Vem är orsak och vad är verkan? Människans köttsliga natur kan inte initiera något gott. I mitt kött bor inte något gott (Rom 7:18). Jak 1:17 säger oss: ”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan”. En av de största gåvor Gud kan ge oss är omvändelsens gåva. Rom 2:4 säger att ”det är hans godhet som för dig till omvändelse”. Om det är Gud som leder oss till omvän­delse och börjar dra oss till Fadern bör vi sluta ge vår mänskliga vilja så mycket erkännande för omvändelsen. Vi bör prisa och tacka Gud för att han ger oss denna goda och fullkomliga gåva.

Om Gud inte vänder på oss, vilket får oss att gensvara och vända oss mot honom, finns det inget som gör att vi ens skulle vilja tro på honom. Det faktum att du i ditt hjärta hyser en önskan att lära känna Gud är bevis på att Gud redan har gjort något i ditt hjärta. Du behöver inte tvivla på att Gud verkligen har kallat dig. Naturligtvis har han kallat dig. Annars skulle du inte ha något intresse av att känna honom, eller ens läsa en bok som denna.

Om Gud drar dig till sig själv och uppenbarar sig själv för dig, och får dig att vända dig mot honom, sker då detta gensvar genom din fria vilja? Människan vill alltid ta åt sig äran för att hon vänder sig till Gud, för att hon tar emot Jesus Kristus som sin frälsare, som om hennes frälsning vore grundad på hennes egen fria viljas beslut. Alltför många teologer tror att detta är det enda som ger frälsningen någon legitimitet. De tror att om Gud utövar sin vilja eller ingriper i människans beslut att komma till Gud på något sätt, går detta på tvärs mot Guds natur. Men den teologin är inget annat än mänsklig filosofi, för det finns inget skriftstöd för detta. Termen ”fri vilja” finns inte ens i Skriften. Detta hör till människors traditioner.

Joh 1:11-12 säger oss:

  Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.

Så långt verkar det som om människan har en fri vilja, men så fortsätter Johannes i vers 13:

De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

Det är alltså inte köttets vilja, det är inte människans vilja, det är inte blodsband. Det sker enbart genom Guds vilja. Av alla evangelieförfattare ger Johannes oss den tydligaste bilden av Guds suveränitet. Var Johannes ovetande om debatten angående den fria viljan? Nej, för den saken debatterades lika flitigt då som nu.

Det fanns tre judiska skolor vid den tiden. Esséerna trodde att Gud var fullständigt suverän. Sadducéerna trodde att människan ägde en helt fri vilja. Fariséerna intog en mellanposition. De trodde att Gud hjälper människor att göra det rätta. Samma tankar har förts vidare till oss idag, och debatten har fortsatt i varenda teologisk skola.

Gud gör allt i enlighet med sin egen vilja. Ef 1:11 säger:

I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut,

 För att frita Gud från varje ansvar för det onda i världen, känner många av dagens kristna teologer behov av att förklara bort det mesta av Guds allmakt. Först tillskriver de Gud allmakten för att sedan ta tillbaka den igen och ge det mesta av den åt djävulen och människan. När den fria viljan tillåts leda till sin logiska följd tar den bort all makt från Gud och lämnar honom helt maktlös inför allt annat utom att stå bredvid och hota människor med allt värre straff. Han bara står där och hoppas och hoppas att någon ska lyssna, men han är oförmögen att verkligen göra något. Inte att undra på då att så många kristna lever i fruktan för djävulen snarare än i trons tillit till Gud. Medan de uttrycker tro på Gud med sina läppar går de hem och tror att Gud är i allvarligt behov av hjälp för att utföra vad han planerat på jorden.

Jag tror att de flesta håller med om att Gud inte hade behövt göra på detta sätt, om han hade valt något annat sätt från begynnelsen. Men de flesta säger att Gud gjorde på detta sätt, eftersom han, av någon mystisk anledning som inte förklaras i bibeln, var tvungen att bevara människans fria vilja. En del hävdar till och med att Gud var tvungen att bevara änglarnas fria vilja. Minns att vi ofta blir lärda att djävulen syndade av egen fri vilja! Så, med fallna änglar som utövar sin fria vilja i andevärlden och med människor som utövar sin fria vilja i den fysiska världen blir Gud i stort sett utestängd från sitt eget universum.

För mig skulle det te sig helt otroligt om Gud var tvungen att stå bredvid och vrida sina händer medan han hoppas att människor ska vända sig till honom. Där står han och tittar på medan saker och ting inte går som han tänkt, medan djävulen inte har några sådana begräns­ningar. ”Djävulen fick mig att göra det”, säger man, eftersom djävulen inte är någon gentleman som Gud är. Gud satte upp reglerna som begränsar honom själv och hans vilja i förhållande till människans förehavanden, så han kan inte göra något åt våra beslut. Men djävulen har en fri vilja, säger man, även om Gud inte har det. Djävulen har inte satt upp några regler åt sig själv, så han är fri att tvinga sin vilja på alla.

När Guds Ande tar sin boning i din kropp syndar du fortfarande på grund av din fria vilja, eller hur? Men när djävulen tar sin boning i din kropp och du fortfarande syndar, då har du ingen fri vilja, för djävulen fick dig att göra det. Varför blir det så? Vi blir lärda att djävulen, men inte Gud, kan övervinna vår fria vilja. Är det inte något som är fel med denna föreställning? Är det att undra på att djävulen vinner åtminstone 99 % av mänskligheten i slutändan då?